Det har skett! En ny mus! Jag kan scrolla och allt! Men som alltid, när man uppfyller sin största dröm, står man chokad och mållös. Man inser att det är nogåt som saknas eller inte är helt rätt. Musen, som förr var lätt, har blivit tung och stor som en blyklump. Men...WTF, jag vänjer mig!

Eller? 

Jag tänkte bara framföra tidernas bästa låt till er, enjoy!

Om ni kollar åt höger så ser ni en lista. En lista på andra bloggar värda att läsas. Och av någon anledning så har det, tills nu saknats en av de mest...episka bloggarna. Ni fattar vad jag menar.

http://epic.bloggagratis.se/2008/10/

Brothers of blood and night

Night in Imperial City. Night towards Sundas. I’d walked around the Temple district for about an hour. Damn my foolish brother. He could've atleast told me where to meet him. I breathed in the chill air. Damn it, Seridur.

I decided to ask for directions, fortunately an Imperial Legion soldier was patriolling the district.

-Excuse me, good sir. But I wonder if you happen to know where Seridor lives? I'm his brother, you see.

-Dear god, nobody told you?

-Told me what? I asked.

-Seridur was killed last week, the legionaire answered. I stood still, paralyzed. My brother. Dead. How?

-Did you catch the killer? I asked, terror in my voice.

-Well, technically yes, but... I don't know how to tell you this. Seridur turned out to be a vampire. It was a man, I can't remember his name. I'm sorry for your loss.

With that he turned around and walked towards the Temple. Who was this man who killed my brother? the fact that Seridur was a vampire didn't come as a surprise. I was with him that fateful night.

I thought for a moment and then I decided to investigate the MURDER of my brother. But where to begin? His house? No, it would almost certainly be either empty of everything, or have someone living there. But where? What was the name of that cave he had written about in his letter? Memory Cave? Rememberance Cave? Memorial Cave it was! There would my search begin.

It took just one hour to get there. I ran as fast as my vampiric body allowed me to. And as I gazed upon the gate (if it could be called a "gate", more like a door) I smelt the faint smell I grew up next to. Seridurs rotting corpse had not been removed and given a proper burial. Damn that bastard who killed him. I'll kill him, I thought. I'll rip open your chest and feed upon your heart.

I entered the cave, and was surprised to see, not one, not two, but atleast the rotting bodies of twentyfive of my fellow vampires. It was clear to me now. Whoever killed Seridur, and all the others, must be a skilled warrior. And, for the first time in my unlife, I felt something. A cold,, bad feeling in my stomach. For the first time in fourhundred and fifty years, I was afraid. I was not a particular powerful vampire. My strength lay in my brain. My intelligence, not my fighting prowess. What if the killer was still around? Maybe the guard had told somebody who told him? What if he was outside? Just waiting to kill me the moment I exit the cave?

-I DON'T WANT TO DIE! I screamed. Panic gripped me and held me by the throat. I coudn't breathe (which I don't have to, but it feel uncomfortable not to). I looked around, and saw one of the fallen vampires holding a dagger. It was an enchanted dagger. Even as I gripped it I felt its magic. Frost. Great. Even if I get a hit, it won't stop him from decapitating me. I sat down and thought.

I woke up by a noise. I'd fallen asleep. When I came to the realisation I jumped. I gripped the dagger, and I prayed. Prayed to what you ask? That will be my own, little secret. As the sound that woke me up increased in strength, I somehow came to ease. I felt calm. Cool. Collected. As the source of the sound came around the corner, I jumped upon it. Like a wolf on a deer. I stabbed, and I cut. All in a beautiful, bloody ballet. When it was all over I gazed upon my would-be attacker. My eyes opened in fear. It was a troll. But the sound that woke me up had been human. I slowly turned around.

-I thought vampires where supposed to be smart, the human said. I fell on my knees. I knew that he would kill me. It was no escape out of this.

-Did you kill my brother? I asked, I had to know.

-If you mean Seridur, the male Breton said, then yes. I killed him.

-I thought so...

The blade cut through the air, and sliced through my neck like a knife through hot butter. The last thing I saw before I died was the boots of Springheel Jak, my creator...

Jag är tillbaka i etern. Jag vet att det varit segt på min blogg. Men jag har varit upptagen med min PS3:a, läxor, prov och att vänja mig att hålla på å surfa med en laptop. (Gud vad jag saknar musen. COME BACK MUSEN! I LOVE YOU!) Och jag ska inte ljuga för er... det kommer nog fortsätta vara segt. Shit happens, you know. Men tills dess ger jag er detta, en rolig liten låt av... THE REMBRANTS!

Efter lite påtryckning från min käre vän epic, så letade jag upp de jag kunde om mangan/animen Death Note. Efter mycket letande hittade jag ett helt avsnitt på youtube. Och...O...M...G! Den är sååå mycket bättre än Lucky Star. *Inväntar kommentar från epic som bashar mig för det jag just sa*

Här har ni första delen av episod 1: http://www.youtube.com/watch?v=RITGp5CPbLg&feature=related

del 2: http://www.youtube.com/watch?v=VwwHCGYGylw&feature=related

och sista delen i första avsnittet: http://www.youtube.com/watch?v=XdZISBM27jY&feature=related

Now, spread the word. I will be passing righteous judgement on the wicked! I am justice!

Safety and peace be with you.

// O.

Capt. Sarcasm klagade fortfartande över valet av resturang. Han avskydde Mcdonalds.

"...Och maten är FÖR fet! Ni känner mig, och ni vet att jag inte har något emot fet mat, men deras är FÖR fet!" De andra himlade med ögonen. Inte det här igen... Samma sak som för 30 år sedan.

"Vi borde ta reda på vad som hände," sade Capt. Obvious. "Innan det händer igen."

"Nemen oj? Tycker du det? Jag trodde att vi bara skulle ta det lungt, kanske flytta till Maui och ligga och supa sig full på Piña Coladas resten av våra liv..." Ingen skrattade åt Capt. Sarcasms yttrande. Han suckade. "Varför bryr jag mig ens...?"

"Host... Ok, vi börjar med att kolla in platsen för olyckan/mordplatsen. Nu bladar vi!" Sparrow (d.y), använde inte sina krafter lika ofta som de andra, endast i nödfall. Alla blev förvånade över det plötsliga användadet av onödig slang.

                                      <insert spinning face á la Batman>

Väl framme, så var det tomt. Och då menar jag inte tomt sånär som på en liten snorofil i hörnet-tomt, jag snackar om: "HOLY CRAP! VART E SNOROFILEN NÅNSTANS!?"-tomt. Inga kroppar, levande eller döda, inga hus, inga bilar som är klumpigt parkerade. TOMT!

"Kolla där!" skrek Sparrow till och pekade på en skylt med texten: "Städat på ordern av borgmästare Teger Wit!"

"Det där är ett anagram," sade Obvious.

"Men gud, nu förstörde du allt! Nu kan inte läsare gå tillbaka och liksom: 'OMG! DET STÄMMER!'" savarade Sarcasm.

"Mot borgmästarens kontor!" sade Sparrow.

Samtidigt, på borgmästarens kontor...

Den mörke gestaltens assistent hade knackat lätt på dörren. Gestalten hade sagt åt henne att komma in.

"Sir, vi har fått in upplysningar om målen, de är på väg hit."

"..."

"Vad vill du göra? Ska du stanna?"

"Nej, det är för tidigt för det... Jag hade aldrig tänkt stanna och avslöja allt. Kalla in Förste Styrman..." Assistenten gick ut ur rummet, och kom tillbaka lite senare med Förste Styrman, förste styrman på Sparrows skepp.

"Fullföljde du ordern?" Undrade gestalten.

"Öh... ja, jag gjorde det precis som du sa åt mig. Får jag min belöning nu?"

"Skeppet och en egen besättning? Nej..."

"Men...Vi hade ett avtal!"

"Ja, men jag bryter det nu... Ha dé!" utropade gestalten, och tre ljuddämpade skott flög in i styrmannens kropp.

När de fyra "ryttarna" anlände till borgmästarens kontor, förvånades de av att det var tomt.

"Ja, klockan är ju BARA 3 på natten..."muttrade Capt. Sarcasm surt, han hade tappat sn leksak som han hade fått i sitt Happy Meal.

"Det är sent, men det hör inte hit. Ty detta är bara en plottwist!" Påpekade Obvious. "Därför gör vi bäst om vi bara står här och väntar till författaren* kommit på hur han ska göra nu!"

To be continued...

* Den där 15 årige skitungen med stort ego och en blogg.

Alla anlände samtidigt. Från öster kom Oblivious, från väst kom Sparrow (d.y), och uppifrån kom... CAPTAIN OBVIOUS!

"Upp med händerna!" utbrast Sparrow.

"Ja! Hit med fiskbullarna!" Instämde Oblvious. De andra stirrade irriterat på honom... Det jävla puckot...

"Eh... Iallafall, Captain Sarcasm (vilket är ett alter ego), ge dig!" Sade ledaren för The Four Horsemen, CAPTAIN OBVIOUS!*

"Men... Jag är ju oskyldig!" Alla väntade på att Sarcasm skulle avsluta med sitt förödande: "NOT!", men inget hände...

"Host... de är tänkt att du ska vara sarkastisk..."viskade Obvious till Sarcasm.

"MEN FOR FUCKS SAKE! JAG ÄR OSKYLDIG!" Nu förstod alla att Sarcasm VAR oskyldig till blodbadet.

"Men vi kände att du använde Super Sarkasm!" Sade Sparrow.

"Ja! Hur förklarar du det", lade Oblivious till... Faktiskt så är det en av det smaratast saker han kommer säga under denna berättalse...

"Men...men... jag kommer inte ihåg något efter att jag kom hit... Det är som om en liten skitunge skrivit en usel berättelse på sin blogg, och nu försöker förklara varför en av hjältarna nu har dödat 1530 587, 47 pers!"

Tystnad...

"...Eh... Du har blivit paranoid på gamla dagar! Som om vi skulle vara fantasifoster på en 15 årig skitunges blogg! Det är löjligt!" sade Obvious. Alla instämde tvekande, samtidigt som de flackade med blicken i tron att de skulle få se en skitunge med stort ego och en dator...**

"...Jag är hungrig..." sade Oblivious, som en isbrytare.

"Jag med! Kom så går vi och tar en burgare!" Instämde Sparrow.

TO BE CONTINUED...

*Han tillade: "Det är ett patetiskt försök att få uppmärksamhet att ha caps lock på när [jag] skriver [hans] namn."

** Dårar... Föga anar dem att jag sitter tryggt och säkert i deras "himmel"***...

*** Min datorskärm.****

**** Ni kanske insett att jag gillar små notiser vid det här laget. I DON'T CARE WHAT ANYBODY SAYS! IT'S THE BEST SEX I EVER HAD!